När vi slutar säga tack!

Jag kom att tänka på det i fredags. Det var när jag åkte snowboard och skulle ta liften upp för fjärde gången. Halvvägs uppför backen insåg jag att jag inte sa tack när jag fick "ankaret", men att jag hade gjort det de tre första gångerna jag åkte upp. Efter en del funderande så insåg jag att anledningen antagligen var
att jag hade vant mig vid att få "ankaret". Att jag hade börjat ta det för givet. Snabbt insåg jag att det är likadant i allt annat i samhället. Sådant vi tar för givet behöver vi inte tacka för, och vi tar mer och mer saker för givet.

Nu säger jag inte att det är ett problem att vi tar mer saker för givet. Jag säger inte ens att det nödvändigtvis är fel att inte tacka för det vi tar för givet. Men tänk dig att du jobbar på t.ex. posten, och att några av personerna du möter på din postrunda tackar dig för att du delar ut posten åt dem. Wow! Om inte det skulle få ditt jobb att kännas mer meningsfullt så vet jag inte vad.

En lite ironisk sak är att den enda yrkesgrupp som jag kan komma på att jag alltid tackar, det är kassörer/kassörskor. Det ironiska är alltså att den enda yrkesgrupp jag tackar, det är de som tar mina
pengar, inte de som, t.ex., ger mig min post.

Tack brevbäraren.

Puls

BIG BANG! Utvidgning. Utvidgning. Tidsåldrar och sen.. omedelbar kollaps eller accelererad sammandragning till en singularitet. En tid utan tid då allt är ingenstans, överallt och på ett enda ställe. Tidsåldrar går utan att det finns någon tid, och ett ögonblick senare så sker BIG BANG! igen. En puls. Allting börjar om igen.

Det är så jag tänkt. Utan några som helst vetenskapliga bevis. Men nu har bevisen kommit ifatt mig, åtminstonde i form av ett par forskare som kommit fram med den teorin som gör mig så himla glad. För jag blir glad när mina grundlösa och tokiga idéer blir sanna.

Nu återstår bara att se om någon forskare kan bevisa min trehundrasjuttiontredje teori.. nämligen att hela universum kretsar kring mig.

Jag kanske måste bli forskare.

Jag vill ju inte skada.. så jag dödar!

Är det så de tänker? De där gubbarna som bara far förbi när man står vid ett övergångsställe? "Om jag bara skadar honom så kan han ju vittna mot mig..". Eller är det helt enkelt så att varje gång de råkar se att någon står och stirrar på dem vid ett övergångsställe så får de något slags cp-ryck med gasfoten som är direkt kopplad till det faktum att de redan när de satte sig i bilen funderade på om det var järnvägen eller den vanliga vägen som hade ändrat till högertrafik för ett par år sen, vilket i sin tur gör dem mer än lovligt nervösa. När de då ser en "sådan där tonåring" (allt under 40) så tror de att man jobbar för ryssarna och..

konspirationsteorier ja.. annars är det helt enkelt så att de är för blinda för att se.. och om de råkar se så är de för tröga för att hinna fatta rätt beslut (fortsätter i samma takt) eller kopplar fel i hjärnan (gasar).

Det här inlägget var mycket roligare för ett par timmar sen när jag kom på det.. jag är faktiskt besviken på mig själv.

Ungefär samtidigt som jag kom att tänka på det här så hörde jag en man säga till en annan, "Man ska ju sluta när man har som roligast".. det fick mig att börja tänka. Man brukar ju även säga "man ska sluta när man ligger på topp". Att sluta när man ligger på topp, det är ju när man som idrottsman vunnit det man kan vinna och det bara kan gå utför, men om man ska sluta när man har som roligast.. hur fan ska man veta när man har som roligast om man inte fortsätter göra det man gör för att se om det inte blir roligare?

Hjärnan fattar inte!

Jag läste en artikel på Aftonbladet.se som jag har funderat en del över. Den handlade om att hjärnan inte förstår de långsiktiga vinsterna med att t.ex. träna. Att man får övertala hjärnan att "Hey, jag vet att det känns jobbigt att ta tag i det här, men du måste väl fatta att vi vinner på det i längden?".

Hade jag trott på gud så hade jag stämt honom för det här grova konstruktionsfelet. Tänk dig att du köper en ny Ferrari, sätter dig i den, och så saknar den ratt! (vi utgår ifrån att du är dum nog att inte titta inuti först) Lite så känns det, vem som helst fattar väl att träning är bra för oss. Vem som helst fattar väl att det är bra att äta nyttigt. Vem som helst fattar väl att det är bra att dricka ordentligt med vatten under dagarna och vem som helst fattar väl att det ska sitta en ratt i den jävla Ferrarin? Ändå verkar det inte som att vem som helst fattar det. Jag kan till exempel inte förmå mig att sticka och styrketräna lite efter jobbet som jag gjorde vid den här tiden förra året innan jag bröt handleden.. Varför? Jag kommer ihåg hur bra jag mådde av det. Hur stark jag var. Men jag kan helt enkelt inte förmå min stackars lilla hjärna att fatta det här.

Ska det verkligen vara så svårt?
Vad gör du för att övertala dig själv?

Ett distansförhållande på distans

Fyra år, fyra månader och tio dagar. Så länge sen är det sen jag på ett charmigt (hoppas jag) och aningen blygt sätt över telefon frågade om Louise skulle ha något emot om jag kallade henne min flickvän. Den största anledningen att det skedde per telefon och att jag inte bara promenerade hem till henne är att den promenaden hade blivit 35 mil lång.. Lika lång tid har vårt förhållande hållt, och tjugo gånger längre hoppas jag att det kommer hålla. För nästan exakt ett år sedan flög hon till London och sedan vidare till Karibien för att jobba som massageterapeut på en lyxkryssare. Nio månader fick jag klara mig utan hennes kramar. Ett distansförhållande på distans. Inte igen tänkte jag! Nu sitter hon på ett flyg till Malaysia (en vild gissning är att hon flyger någonstans över Turkiet just nu). Den här gången är det med hennes tvillingsyster, och bara fem veckor, så jag ska väl stå ut. Men jag hoppas att den dagen kommer snart då jag inte behöver spendera 1000 kronor och 12 timmar på tåg per månad "bara" för att träffa henne.

[System of a Down - BYOB]

De två senaste nätterna har jag sovit sammanlagt åtta timmar. Inatt ska jag sova sju!
God natt =)

Lösningen på finanskrisen! (och Zlatan äger)

Jag har det! Jag vet exakt vad som ska göras för att vi ska komma ur den här djupa finanskrisen vi befinner oss i. Det kan verka lite kontroversiellt, och en del kommer säkert ställa sig skeptiska. Det är dock av yttersta vikt att alla sluter upp runt denna idén. Grunden för att den ska fungera är faktiskt väldigt enkel. Alla måste tro på att den kommer fungera. Så fungerar vår ekonomi. Här kommer min idé, eller min lösning om du så vill. Är du beredd. Vi behöver en trummvirvel..

*trummvirvel*

Och en nedräkning..

3..


2...


1....


Trä en kondom över huvudet och blås upp den med näsan. Klart! Finanskrisen är över.

Men bara om du tror på det.

Här kommer instruktioner;

Lite längre ner, för att ingen ska råka se bilden innan de läst bloggen..





lite till..





snart så..






Steg 1 av 1, trä kondomen över huvudet och blås med näsan.














Just ja, sen var det ju det där med att Zlatan äger! Det skulle ju vara riktigt skönt om han fick några lagkamrater i landslaget som var lika motiverande att spela med som de i Inter. Eller?

Det ser mörkt ut..

.. och skönt är väl det. Jag säger som kvinnan jag såg på tv; "Jag trodde inte att jag skulle leva för att se dagen då en svart man blev president i USA". En "African American" är världens mäktigaste man, och Hillary Clinton är USA's utrikesminister. Det här kan nästan inte sluta illa.. eller?

Här är talet, publicerat på Aftonbladet, och jag kan inte låta bli att undra om det mailades till nyhetsbyråerna eller om det är någon stackare som har suttit och skrivit av det medan det pågick!

Wow, en hel hög med stålnerver där också; Förutom att jag antar att någon miljard (eller flera) följde och kommer se spektaklet via tv och internet, så var det tydligen ca 2 miljoner personer på plats! (Stålnerverna syftar alltså på de modiga modiga människorna som uppträdde och höll tal) =)

På tal om ingenting, jag vill återigen säga att ni jättegärna får besöka min hemsida där jag samlat mina bästa foton, och ge mig gärna lite kritik här i bloggen (positiv och konstruktiv).
Min hemsida.